Gruvarbetare

Mannen på cykeln hade visst tröttnat på att cykla nu eller också blev det för jobbigt. Hur som helst så ledde han den nu istället. Han cyklade inte mycket fortare än han gick, så om han hade bråttom gjorde det ändå inget. Såvida han inte bodde i närheten och hade en middagstid eller något lika viktigt att skynda sig till hemma vid fanns det inte längre något i närheten som kunde vara direkt tidsstyrt. Affären och bensinmacken var nedlagda sedan en tid och hade således inga öppettider man behövde anpassa sig till. Grufbolaget hade sedan länge upphört så ville man bryta järnmalm i något av gruvhålen som fanns lite överallt kunde man göra det när man ville. De som lönearbetade i trakten var nu i princip alla sina egna så skulle han till jobbet började och slutade han antagligen ungefär när han hade lust.

   Tidigare hade bygden sett annorlunda ut; men så var saker också annorlunda då. Egentligen fanns det ingenting att behöva ursäkta sig för men en del undrade ju ändå vad en sådan som mannen med cykeln hade där att göra just för att där inte fanns så mycket att göra. Och sanningen var ju den att han egentligen inte hade någonting där att göra så det var ju ändå bra att ha en ursäkt att kunna ta till. För han ville ju ändå vara där så om någon frågade svarade han att han var gruvarbetare.

   Egentligen hade inget någonting där att göra längre. Hela byn var numera praktiskt taget så onödig som en by någonsin kan bli. Men en del ville ändå stanna där och det gick ju också bra nu när de ändå hade en ursäkt och ingen ändå behövde platsen för något annat. För även om det inte fanns någon aktiv gruvdrift längre och inte heller några riktiga gruvarbetare var det ändå många som fortfarande kände sig som sådana. En del hade jobbat som det halva sina liv medan andra aldrig ens sett ett schakt i drift eller hållit i en hacka. Men de kände sig alla ändå som gruvarbetare för det var ju sådana man var här. En del var så övertygade gruvarbetare att de inte ens behövde tala om det för sig själva; man visste det ändå. Och det kunde de ju få göra nu när de ändå kommit på att använda det som ursäkt och ingen ändå behövde dem till något annat.