Skogen

Han fortsatte framåt på den dåligt skötta vägen, lätt framåtlutad och utan särskilt mycket i åtanke. Inte mycket till väg men den gick att ta sig fram på. I slutet tog den av åt vänster och sedan ett helt varv åt höger och gick in i sig själv igen så egentligen ledde den inte ens någon stans. Till synes väldigt onödig men ändå var den nu här och verkade ha tänkt sig att finnas kvar ett bra tag till; eller någon verkade en gång i tiden ha tänkt sig det i alla fall. Han hade inget emot den egentligen utan tyckte till och med att den var ganska fin. Men det var synd att den skulle vara just här, så nära skogen.  Det var förstås ingen riktig skog men ändå. Den hade antagligen kommit hit senare än vägen och hade bara just börjat finna sig så smått och sakta slutat stå i raka led så som den förväntades. Av dom som fört den dit och också lett dit vägen. Han kände en spontan lust att vika in i den. Det var visserligen bara en, så att säga, simulerad skog men den hade fortfarande alla de egenskaper den behövde. De hade ännu inte funnit sig till rätta och lagt sig i trivsam oordning bara. Han gick förstrött vidare framåt alldeles intill diket som fortfarande verkade sköta sin plikt varje dag och strängt se till att skogen stannade där den skulle. Men vägen var trött och verkade ha insett själv att ingen egentligen behövde den längre och utan vägen hade inte heller diket någon anledning att stanna särskilt länge till. Inte för att skogen heller hade någon egentlig anledning till att ge sig på diket men en stark skog lever inte efter anledningar och strävanden utan gör bara som den gör. Han tyckte sig se början av en stig en bit längre fram. En riktig stig som inte ledde någon stans utan bara fortsatte och ibland delade sig mot flera obestämda mål och ibland upphörde utan att man märkte det. Lusten dök upp igen och utan att låta den formuleras till tankar vek han av, hoppade enkelt över diket och försvann in. Kanske kom han ut igen, kanske levde han där i flera år. Skogen talar aldrig om vad den tänkt göra med någon.